Gentlemen

Även om känslan legat där latent ända sedan Anton kom hit var det först med den isande kylans ankomst som jag verkligen kände mig som Klas Östergrens karaktär i den lugubra lägenheten på Hornsgatan.
Efter ett par misslyckanden slutade vi försöka elda i kaminen och fann oss istället till rätta med att temperaturen innanför våra fönster allt som oftast tangerade den utanför dem. Vi blev förkylda och höll oss mest under täckena när vi var hemma.
Ett par veckor gick, lika innehållslösa som händelserika, och Anton - som visserligen brutit mot manus redan när han kilade in New York mellan Köpenhamn och Berlin i sin landsflykt - pratade om att kanske ta sig vidare till Paris.

När så även hans bror dök upp blev associationerna ofrånkomliga, men istället för att öka i intensitet är det här allt vänder. Vi köpte en tvåveckors resa till Larnaca, Cypern två timmar innan avgång, och befann oss plötsligt i en helt annan bok. Vilken vet jag inte, men dess recensioner kan omöjligen ha varit speciellt varma.

Nu är jag tillbaka i Sverige igen, och den enda funktion den här bloggen fyller numera är som något slags tidsdokument över de senaste månadernas händelsefattiga vardag.

Anton

Alldeles strax ska jag åka ut och möta Anton på Tegel. Sist vi sågs var dagen innan jag åkte. Jag hade precis varit på axcessakuten och röntgat min nacke, och eftersom Anton bor i närheten ringde jag honom. Vi kollade på utsikten från Skansen Kronan och bestämde oss för att ta en sista öl tillsammans. Det slutade givetvis med att vi blev riktigt fulla och spenderade en timma på att packa en Chapel Hill-flaska så full med gräs att den skulle sjunka i fontänen i Kungsparken. Förhoppningsvis blir det mer av den varan framöver.

Something for the weekend

Jag måste revidera mitt tidigare påstående om sjukvården i Tyskland: den är inte alls dyr, tvärtom. Var hos läkaren i onsdags och för 10€ har jag fria läkarbesök i ett kvartal framöver. Det finns fem små allmänmottagningar bara i kvarteret och säkerligen ett par privata utöver dem. Systemet har säkert en del brister men för mig gick det väldigt smidigt. Utan någon väntetid fick jag träffa en ortoped som skyllde inflammationen på min rygg som tydligen är S-formad, och gjorde mig än mer Woody Allen-neurotisk.

Idag var min sista skoldag och planen nu är att hitta ett jobb. Det kommer antagligen gå åt helvete. Det är jobbigt nog redan i Sverige, men här måste jag dessutom outa mig som kristen och bifoga ett foto där jag ler i cv:n.

Min vän Anton flyttar hit på tisdag och ska stanna på obestämd tid. Planlösningen känns inte helt genomtänkt, men det ordnar sig säkert och förhoppningsvis kan hans naiva optimism fungera som en välbehövlig antites till min kroniska pessimism.

Mats Rubarth

Det var födelsedagskalas här i torsdags. Eberhard, som jag bor med, fyllde 54. Betydligt mer än vad jag skulle gissa på. Jag gav honom ett ex av Prefab Sprouts klassiska Steve McQueen-album. Han är smått besatt av det gamla postcard-bandet Aztec Camera så den borde passa galant. Vidare lagade jag chili con carne efter hans önskan, struntade i en gratisfylla och fick reda på att den lesbiska grannen inte är lesbisk.

Notiser

Dagboksbloggar som saknar smaskigheter där både detaljer och personnamn anges lämnar mig i regel oberörd. Jag gör därför mitt bästa för att förhindra att den här bloggen utvecklas till en sådan. Jag lägger heller inte upp speciellt mycket bilder eftersom jag är en lika ointresserad som usel fotograf, men för att det här eposet inte ska självdö redan i fosterstadiet tänkte jag att bryta de båda rutinerna ikväll.


I slutet av förra veckan kom min ledinflammation tillbaka. Samma ledinflammation som i december ifjol fick mig att låta tre olika läkare klämma mig på könet och röntga mitt bäcken i ett par olika vinklar i tron att det var en bitestickelinflammation. Det smärtar rätt bra, men mitt internationella sjukförsäkringskort gick ut i sommras och ett standardbesök hos läkaren här sägs gå på runt 40-60€. Lyckligtvis kom min mor kom och hälsade på idag och hon hade med sig ett provisoriskt sjukförsäkringsintyg. Hon hade även med min vinterjacka, en karta voltaren (jag har svårt att bestämma mig för vad jag saknat mest av de två), skoputs och två paket expressgrötris. Hon ska vara i stan till på måndag och vi lär besöka muséem och äta mat och såna där saker, men det kommer jag förmodligen inte skriva något om.

Grannen med hunden knackade på igår. Hon såg rätt bra ut, strax över trettio och välklädd och jag kan inte avgöra om det det är henne jag har träffat förut. Hunden var en berner sennen.
Eberhard berättade att Felix, katten, ibland brukar bo hos gdem när han åker bort. Sist det hände hade han mött Felix, med skadad haka, i lägenheten när han kom hem och det visade sig att Felix slagit till hunden någon dag tidigare och sedan hoppat ut genom fönstret och ned på vår balkong. En höjdskillnad på 6 meter och ett fall på dryga 20 om han skulle missa.



Efter sju och en halv vecka har jag tänkt ta mig i kragen och fixa det där student-id:t så att jag kan få rabatt på Brücke-muséet och biograferna.
Notera hur det långa håret, de oproportionerligt stora läpparna och alvöronen jag hade när jag var 17 har försvunnit för gott medan det judiska pigmentet och det knäckta näsbenet är intakt. På mittenbilden är jag 18 och ett halvår senare klippte jag av mig håret. Successivt förvisso.

Grannar - en studie i fördomar

Eftersom huset jag bor i är dåligt ljudisolerat har jag fått en överskådlig bild av mina grannar trots att jag bara träffat två av dem:

Grannen vägg i vägg (kvinna - på gränsen till kärring, dryga 50) är en av dem jag träffat. Första gången var när hon knackade på och tjattrade i en minut innan mitt mumlande fick henne att titta upp och inse att hon och pratade med en främling. Andra gången var i söndags då hon ville lämna bit nybakad kaka till min flat-mate. Hon har tidernas mest sanslösa skratt; ett sånt där euforiskt skratt man bara trodde existerade sitcom-producenters ljudarkiv. Hon gillar att prata telefon och hennes tonfall som ofta glider upp i presto antyder på att hon är en skvallertacka. Jag misstänker att hon har en fågel men ingen make, men där behövs fortfarande lite mer forskning.

Om grannerna under vet jag inte mer än att de har en fäbless för klassisk musik på hög volym och gillar att bjuda på middag. Finkulturellt par mellan 50 och 60 med utflyttade barn gissningsvis.

På våningen ovanför bor i ena lägenheten en lesbisk kvinna (Frau Bauer) som jag har träffat. Hon frågade om jag var Eberhardts nya älskare och gav ett allmänt dekadent intryck. I andra lägenheten bor ett, troligen ganska ungt, par. Första veckorna hörde jag dunsar och skrik ganska ofta men nu verkar relationen bättre. Igår var första gången jag hörde dem ha sex (Kjell Höglund-referenser undanbedes), under några passionerade minuter klockan 23:30.
Grannen rakt över mitt rum (gissningsvis flatan) har en högljudd och storväxt hund. I en annan lägehet (kanske parets?) bor ett kolikbarn.

Min favorit i huset är skräddaren som bor och arbetar på bottenplan. Han har ett måttband runt halsen, glasögonen på nästippen, använder en symaskin från sjuttiotalet (jag har en likadan i mitt rum) och brukar sitta och sova framför skrivbordet på kvällarna. Han ser ut att ha passerat pensionsåldern, sakna familj och gilla backgammon.

Oktoberfest

I lördags upptäckte jag att de slagit upp ett 700 m² stort trähus mitt på Alexanderplatz för att fira en lightversion av Oktoberfest. Jag och Annika från min skola gick dit för att insupa denna fulkulturens poppers.
Redan klockan nio var det fullt och feta "män som inte dansar" hoppade på långborden och skrek med i varje låttext. Musiken utgjordes av schlager, dansbandstrance, Dj Ötzi och Dschingis Kahn; gott så! Vi satt och drack enlitersöl och flackade med blicken mellan människorna som dansade, skalliga, låghalta männ som satt i baren och klämde amasonliknande kvinnor på brösten, och de åldrade paren som höll om varandra eller dansade tryckare. Det är något befriande med att se medelålders människor man inte känner bete sig som om de vore fjorton igen. Annars händer det mest på släktträffar och då står för mycket värdighet och förtroende på spel för att man ska kunna uppskatta det. Fantastisk tillställning hursomhelst och jag hatar mig själv för att jag inte tog med kameran.
Det näst största terroristattacken i Tysklands historia (efter Münchenmassakern) inträffade för övrigt under oktoberfest 1980. En 21-årig högerextremist sprängde ihjäl tretton personer, inklusive sig själv, och skadade ytterligare 200. Det är lite som att välja bigbrother-deltagarnas barturné som terroristmål i Sverige.
Sen drog vi vidare till Bang Bang Club som till en början var dödare än Raul Julia på premiärdagen för Street Fighter. Till slut blev stället packat, men eftersom dj:n konsekvent vägrade spela låtar som var äldre är två år så stack vi. Istället mötte vi upp Amanda och Emma och ytterligare några svenskar på White Trash Fast Food som var det bästa stället jag varit på hittills i den här stan (det är svårt att inte älska ett ställe som spelar Mother med Danzig på primetime en lördagskväll). Blandad musik - oldies, electroniskt, indie mestadels - och inredning och, skönt nog, mil från technoloopar och elverk.

Kakor, etc.

Igår gick jag och såg M83 på Lido. Det var som väntat lite för mycket förinspelade ljud för min smak, men fortfarande en trevlig spelning. Tjejen som spelade synth var väldigt lik Gillian Gilbert, något som, likt en madeleinekaka, placerade mig i publiken på New Orders legendariska New York-spelning från 1981 och fick mig att strunta i att konsertens första femton instrumentala minuter var riktigt tråkiga. Att frontfiguren Anthony Gonzales såg ut exakt som David Hellenius gav mig, tack och lov, inga associationer.
Bäst var When You Sleep-pastischerna Don't Save Us From The Flames och Kim & Jessie och sämst var Cocteau Twins-plagiatet Skin Of The Night.

Litte Woody Allen

Senaste tiden har jag inte varit speciellt sugen på att skriva. Istället har jag flängt med bank- och medborgarpapper och sett på filmer.

Bland annat har jag kollat på två Woody Allen-filmer. Först ut var Love and Death. Likt Sleeper är det här en utpräglad komedi med både stumfilmsreferenser och inslag av slap-stick. Det är den roligaste av de Allen-filmer jag sett, och inte alls sämre än Annie Hall och Manhattan. Se den om ni inte redan gjort det.
Zeling är i mycket dess motsatta. Det är en låtsasdokumentär om en människa som antar skepnaden av människor som kommer i hans närhet. En mänsklig kameleont. Både fotot och stilen påminner om Citizen Kane, den är dock inte lika gravallvarlig även om humorn är betydligt mer subtil än den brukar vara. Klart sevärd även om det finns många filmer som borde betas av före.