Notiser

Dagboksbloggar som saknar smaskigheter där både detaljer och personnamn anges lämnar mig i regel oberörd. Jag gör därför mitt bästa för att förhindra att den här bloggen utvecklas till en sådan. Jag lägger heller inte upp speciellt mycket bilder eftersom jag är en lika ointresserad som usel fotograf, men för att det här eposet inte ska självdö redan i fosterstadiet tänkte jag att bryta de båda rutinerna ikväll.


I slutet av förra veckan kom min ledinflammation tillbaka. Samma ledinflammation som i december ifjol fick mig att låta tre olika läkare klämma mig på könet och röntga mitt bäcken i ett par olika vinklar i tron att det var en bitestickelinflammation. Det smärtar rätt bra, men mitt internationella sjukförsäkringskort gick ut i sommras och ett standardbesök hos läkaren här sägs gå på runt 40-60€. Lyckligtvis kom min mor kom och hälsade på idag och hon hade med sig ett provisoriskt sjukförsäkringsintyg. Hon hade även med min vinterjacka, en karta voltaren (jag har svårt att bestämma mig för vad jag saknat mest av de två), skoputs och två paket expressgrötris. Hon ska vara i stan till på måndag och vi lär besöka muséem och äta mat och såna där saker, men det kommer jag förmodligen inte skriva något om.

Grannen med hunden knackade på igår. Hon såg rätt bra ut, strax över trettio och välklädd och jag kan inte avgöra om det det är henne jag har träffat förut. Hunden var en berner sennen.
Eberhard berättade att Felix, katten, ibland brukar bo hos gdem när han åker bort. Sist det hände hade han mött Felix, med skadad haka, i lägenheten när han kom hem och det visade sig att Felix slagit till hunden någon dag tidigare och sedan hoppat ut genom fönstret och ned på vår balkong. En höjdskillnad på 6 meter och ett fall på dryga 20 om han skulle missa.



Efter sju och en halv vecka har jag tänkt ta mig i kragen och fixa det där student-id:t så att jag kan få rabatt på Brücke-muséet och biograferna.
Notera hur det långa håret, de oproportionerligt stora läpparna och alvöronen jag hade när jag var 17 har försvunnit för gott medan det judiska pigmentet och det knäckta näsbenet är intakt. På mittenbilden är jag 18 och ett halvår senare klippte jag av mig håret. Successivt förvisso.

Grannar - en studie i fördomar

Eftersom huset jag bor i är dåligt ljudisolerat har jag fått en överskådlig bild av mina grannar trots att jag bara träffat två av dem:

Grannen vägg i vägg (kvinna - på gränsen till kärring, dryga 50) är en av dem jag träffat. Första gången var när hon knackade på och tjattrade i en minut innan mitt mumlande fick henne att titta upp och inse att hon och pratade med en främling. Andra gången var i söndags då hon ville lämna bit nybakad kaka till min flat-mate. Hon har tidernas mest sanslösa skratt; ett sånt där euforiskt skratt man bara trodde existerade sitcom-producenters ljudarkiv. Hon gillar att prata telefon och hennes tonfall som ofta glider upp i presto antyder på att hon är en skvallertacka. Jag misstänker att hon har en fågel men ingen make, men där behövs fortfarande lite mer forskning.

Om grannerna under vet jag inte mer än att de har en fäbless för klassisk musik på hög volym och gillar att bjuda på middag. Finkulturellt par mellan 50 och 60 med utflyttade barn gissningsvis.

På våningen ovanför bor i ena lägenheten en lesbisk kvinna (Frau Bauer) som jag har träffat. Hon frågade om jag var Eberhardts nya älskare och gav ett allmänt dekadent intryck. I andra lägenheten bor ett, troligen ganska ungt, par. Första veckorna hörde jag dunsar och skrik ganska ofta men nu verkar relationen bättre. Igår var första gången jag hörde dem ha sex (Kjell Höglund-referenser undanbedes), under några passionerade minuter klockan 23:30.
Grannen rakt över mitt rum (gissningsvis flatan) har en högljudd och storväxt hund. I en annan lägehet (kanske parets?) bor ett kolikbarn.

Min favorit i huset är skräddaren som bor och arbetar på bottenplan. Han har ett måttband runt halsen, glasögonen på nästippen, använder en symaskin från sjuttiotalet (jag har en likadan i mitt rum) och brukar sitta och sova framför skrivbordet på kvällarna. Han ser ut att ha passerat pensionsåldern, sakna familj och gilla backgammon.

Oktoberfest

I lördags upptäckte jag att de slagit upp ett 700 m² stort trähus mitt på Alexanderplatz för att fira en lightversion av Oktoberfest. Jag och Annika från min skola gick dit för att insupa denna fulkulturens poppers.
Redan klockan nio var det fullt och feta "män som inte dansar" hoppade på långborden och skrek med i varje låttext. Musiken utgjordes av schlager, dansbandstrance, Dj Ötzi och Dschingis Kahn; gott så! Vi satt och drack enlitersöl och flackade med blicken mellan människorna som dansade, skalliga, låghalta männ som satt i baren och klämde amasonliknande kvinnor på brösten, och de åldrade paren som höll om varandra eller dansade tryckare. Det är något befriande med att se medelålders människor man inte känner bete sig som om de vore fjorton igen. Annars händer det mest på släktträffar och då står för mycket värdighet och förtroende på spel för att man ska kunna uppskatta det. Fantastisk tillställning hursomhelst och jag hatar mig själv för att jag inte tog med kameran.
Det näst största terroristattacken i Tysklands historia (efter Münchenmassakern) inträffade för övrigt under oktoberfest 1980. En 21-årig högerextremist sprängde ihjäl tretton personer, inklusive sig själv, och skadade ytterligare 200. Det är lite som att välja bigbrother-deltagarnas barturné som terroristmål i Sverige.
Sen drog vi vidare till Bang Bang Club som till en början var dödare än Raul Julia på premiärdagen för Street Fighter. Till slut blev stället packat, men eftersom dj:n konsekvent vägrade spela låtar som var äldre är två år så stack vi. Istället mötte vi upp Amanda och Emma och ytterligare några svenskar på White Trash Fast Food som var det bästa stället jag varit på hittills i den här stan (det är svårt att inte älska ett ställe som spelar Mother med Danzig på primetime en lördagskväll). Blandad musik - oldies, electroniskt, indie mestadels - och inredning och, skönt nog, mil från technoloopar och elverk.

Kakor, etc.

Igår gick jag och såg M83 på Lido. Det var som väntat lite för mycket förinspelade ljud för min smak, men fortfarande en trevlig spelning. Tjejen som spelade synth var väldigt lik Gillian Gilbert, något som, likt en madeleinekaka, placerade mig i publiken på New Orders legendariska New York-spelning från 1981 och fick mig att strunta i att konsertens första femton instrumentala minuter var riktigt tråkiga. Att frontfiguren Anthony Gonzales såg ut exakt som David Hellenius gav mig, tack och lov, inga associationer.
Bäst var When You Sleep-pastischerna Don't Save Us From The Flames och Kim & Jessie och sämst var Cocteau Twins-plagiatet Skin Of The Night.

Litte Woody Allen

Senaste tiden har jag inte varit speciellt sugen på att skriva. Istället har jag flängt med bank- och medborgarpapper och sett på filmer.

Bland annat har jag kollat på två Woody Allen-filmer. Först ut var Love and Death. Likt Sleeper är det här en utpräglad komedi med både stumfilmsreferenser och inslag av slap-stick. Det är den roligaste av de Allen-filmer jag sett, och inte alls sämre än Annie Hall och Manhattan. Se den om ni inte redan gjort det.
Zeling är i mycket dess motsatta. Det är en låtsasdokumentär om en människa som antar skepnaden av människor som kommer i hans närhet. En mänsklig kameleont. Både fotot och stilen påminner om Citizen Kane, den är dock inte lika gravallvarlig även om humorn är betydligt mer subtil än den brukar vara. Klart sevärd även om det finns många filmer som borde betas av före.

De1-c3‡

Hela den här veckan har varit rätt usel. Det kröntes av att biljetterna till gårdagens Animal Collective-konsert, som jag verkliggen sett fram emot, tog slut. Jag åkte in och försökte fiska biljetter utanför Berghein i en timma eller två, men det gick givetvis åt helvete.

Idag hittade jag det här meddelandet i min last.fm inkorg:

"11 okt 2008, 17:42
animal collective ticket

hi emil,
we've got one spare ticket- will be online until 20.15..

elvira"

Cock Piss Partridge!
Andra saker som hamnar på minuskontot är förlusten i korrespondensschackmatchen och att jag blev inlåst i Bayerischer Platz tunnelbanestation klockan halv två i tisdags natt.

Yellow Tango

Idag är det Tysklands nationaldag. Det är 19 år sedan Väst- och Östtyskland återförenades och vi var lediga från skolan. Vi tog oss till Brandenburger Tor där det största firandet skulle ske. Förväntningarna var inte speciellt höga, men en orgie i matstånd och fyra stycken idol-rejects som körde playback till en låt om "peace and harmony" kändes ändå lite i vekaste laget för en stad av de här proportionerna.

På lektionerna brukar jag kladda lite i mitt moleskineblock. Onsdagens kladdande resulterade i näsan och det högra ögat, resten gjorde jag klart hemma istället för att plugga till torsdagens prov.


Senaste veckan har jag haft en stor Yo La Tengo-revival. Yo La Tengo är ett av tidernas bästa band och borde älskas av alla. Det må vara en utopi, men kanske kan jag öppna ögonen på någon.
Bandnamnet är hämtat från en basebollanekdot från sextiotalet. New York Mets-spelaren Richie Ashburn skulle fånga en boll och skrek som vanligt "I got it! I got it!", hans lagkamrat Elio Chacón från Venezuela som inte förstod ett ord engelska sprang även han mot bollen. De krockade och Ashburn började i istället använda den spanska frasen "¡Yo la tengo! ¡Yo la tengo!" för att slippa en repris. I en av de nästföljande matcherna blev Ashburn istället överkörd av den betydligt större Frank Thomas som när de rest sig upp frågade "What the heck is a Yellow Tango?".

Här är världens bästa musikvideo, den borde ni kolla in.
Vill ni ha något mer catchy kan ni istället lyssna på You Can Have It All.