Grannar - en studie i fördomar

Eftersom huset jag bor i är dåligt ljudisolerat har jag fått en överskådlig bild av mina grannar trots att jag bara träffat två av dem:

Grannen vägg i vägg (kvinna - på gränsen till kärring, dryga 50) är en av dem jag träffat. Första gången var när hon knackade på och tjattrade i en minut innan mitt mumlande fick henne att titta upp och inse att hon och pratade med en främling. Andra gången var i söndags då hon ville lämna bit nybakad kaka till min flat-mate. Hon har tidernas mest sanslösa skratt; ett sånt där euforiskt skratt man bara trodde existerade sitcom-producenters ljudarkiv. Hon gillar att prata telefon och hennes tonfall som ofta glider upp i presto antyder på att hon är en skvallertacka. Jag misstänker att hon har en fågel men ingen make, men där behövs fortfarande lite mer forskning.

Om grannerna under vet jag inte mer än att de har en fäbless för klassisk musik på hög volym och gillar att bjuda på middag. Finkulturellt par mellan 50 och 60 med utflyttade barn gissningsvis.

På våningen ovanför bor i ena lägenheten en lesbisk kvinna (Frau Bauer) som jag har träffat. Hon frågade om jag var Eberhardts nya älskare och gav ett allmänt dekadent intryck. I andra lägenheten bor ett, troligen ganska ungt, par. Första veckorna hörde jag dunsar och skrik ganska ofta men nu verkar relationen bättre. Igår var första gången jag hörde dem ha sex (Kjell Höglund-referenser undanbedes), under några passionerade minuter klockan 23:30.
Grannen rakt över mitt rum (gissningsvis flatan) har en högljudd och storväxt hund. I en annan lägehet (kanske parets?) bor ett kolikbarn.

Min favorit i huset är skräddaren som bor och arbetar på bottenplan. Han har ett måttband runt halsen, glasögonen på nästippen, använder en symaskin från sjuttiotalet (jag har en likadan i mitt rum) och brukar sitta och sova framför skrivbordet på kvällarna. Han ser ut att ha passerat pensionsåldern, sakna familj och gilla backgammon.