Txd6

I natt hade jag en jävligt obehaglig, lucid dröm där jag tappade nästan alla tänder efter att överkäken låsts med ett kraftigt tryck mot underkäken. När jag sedan stod i hissen upp till mottagningen hos närmsta tandläkare såg jag i spegeln att jag tappat stora delar av mitt hår och hade en begynnande Kennedy Bakircioglu-flint. Det var först då jag blev förtvivlad och började skrika hysteriskt att mitt liv var över. Strax därefter lyckades jag forcera mig att vakna och låg där kallsvettig och klarvaken.
Partiet med tänderna kan förmodligen härledas till att jag fick 2000 kr för lite i lön, vad gäller håret har jag ingen aning.

I lördags var vi först på klubb där spanska/argentinska mtv hade fest. De filmade ett gäng som var med i ett tv-program kallat Bacardi Murmansk Route och vi hade gästlista för att några av deltagarna couchsurfade hemma hos två klasskamrater till Britta. Sitter ni inne på spanskspråkigt mtv kanske ni kan skymta mig i bakgrunden, någonstans mellan harpor och sminkade dreadskillar. Sen gick vi till en gay-bar med luddiga, röda väggar och en extremt trång herrtoa. En man försökte vinna mitt hjärta och insisterade på att han kunde omvända mig, men vi hann gå innan han lyckades. Efter det hamnade vi, efter en lång promenad, på ännu en techno-/houseklubb i en gammal nedlagd fabrik.
Jag kom hem runt sju trots att jag inte var full på hela kvällen och någon timma efter jag somnat slog Haile Gebrselassie världsrekord i maraton strax utanför mitt fönster.

Tom Courtenay

Jag var på bio förra fredagen. I brist på engelskspråkiga filmer som ingen i sällskapet redan hade sett så såg vi Ben Stiller-rullen Tropic Thunder.
Att se en komedi på bio är något av det dummaste man kan göra som människa; om kontraintellektuella handlingar vore ett lagbrott skulle jag placera detta någonstans mellan sexuell tvång och våldtäkt på brottsskalan. En dålig komedi skall, och skall endast, ses på en fladdrig VHS eller en kanal med reklamavbrott varje kvart för att kränka den gnutta integritet verket nu kan tänkas ha. Det bör också ske antingen ensam eller tillsammans med människor som har vett på att inte skratta även sjunde gången Leslie Nielsen halkar på en golfboll.
Nåja, det mest minnesvärda med Tropic Thunder var att Simple Jack var slående lik Bradford Cox från Deerhunter och att varken Owen Wilson, Vince Vaughn, John C Reilly eller Will Ferrel hade en biroll för en gångs skull.

Givetvis såldes det öl i kiosken på biografen och en ganska stor andel av besökarna satt och sög på flasköl inne i salongen. När reklamen äntligen avslutades med lite sensuell Magnum-propaganda, nästan en halvtimma efter utsatt tid, drogs daperierna för och publiken tystnade. Helt plötsligt kommer ett gäng flickor med låda på magen in och börjar sälja glass. Det var en ganska bisarr upplevelse, men mina erfarenhet av bio utomlands är milt sagt obefintliga så det här kanske är helt normalt?

-

Några av er vet säkert att jag var inblandad i en bilolycka strax innan jag flyttade. Fick lite nyheter om det idag. Utredningen är tydligen klar och positivt är att jag var den enda av de fyra inblandade förarna som inte ansågs vållande. Negativt är att bilen måste skrotas, men förhoppningsvis kan försäkringspengarna upphäva det. Vi får se.

Liaisons Dangereuses

Jag utlovade ett par ord om utelivet i Berlin för ett tag sedan. Något jag egentligen inte har fakta nog för, men eftersom jag inte skrivit på en vecka får jag väl krysta fram något ändå.

Stängningstider är inget som existerar på klubbarna här. Det drogs in, tillsammans med värnplikten, under mur-tiden för att göra livet lite enklare och roligare för ungdomarna i Västberlin och har inte kommit tillbaka sedan dess. Själv åker jag alltid hem runt halv fem ändå.
En del ställen kör med ett pant-/depositionssystem där du betalar 1€ extra för drinken/ölen som du får tillbaka om du lämnar tillbaka glaset varje gång du köper nytt.

Jag har inte hunnit med så många klubbar än så länge. Dels för att det egentligen inte intresserar mig så mycket, men framför allt mest för att vaknat varje lördag med en bakfylla som inte ens en bacon-brunch kan bota. Här är några ord om de jag ändå har varit på:

Tresor:
Berlins största onsdagsklubb. Lokalen är ett nedlagt elverk och upplevelsen förde tankarna till Einstürzende Neubautens legendariska Halber Mensch-video. Modeblog-ratiot bland besökarna var ett par hundra gånger mindre än på, låt säga, Uppåt Framåt och istället motsvarade publiken mina fördomar om sanna technoentusiaster: 90% killar, varav de flesta förmodligen inte köper sina kläder själva. Antagligen samma målgrupp som lyssnade på techno i Göteborg innan Nöjesguiden började skriva om det.

Watergate:
Lite mindre, och mer konventionellt ställe. Ansedd klubb, men inte speciellt spännande.

Muskler från Bryssel

Idag tänkte jag prata om Jean-Claude Van Damme. Känner ni till Jean-Claude Van Damme? En studie jag gjorde under en krogkväll för något år sedan visade nämligen att blott hälften av alla tjejer mellan 20-25 i Göteborg är bevandrade i denna kulturskatt.

Tillägas kan förresten att jag även i natt sov mindre än tre timmar, men jag hann inte göra något åt min kudde/madrass idag heller. Istället har jag laddat upp med ett par öl för att underlätta processen (men de ömmande revbenen lär jag inte slippa), det är dock inte en eventuell berusning som ligger bakom den här hyllningen, det är ren kärlek.

Van Damme må vara skyldig till många synder - fyra skillsmässor, rattfylla och erektion i direktsänd TV för att nämna några - men vad många glömmer är att han även ligger bakom många av de finaste "direkt till video"-ögonblicken någonsin. Jag talar så klart om scener som den där han där han sätter på två minderåriga flickor iförd endast motorcykelboots i remaken, tillika hädelsen, av Akira Kurosawas Yojimbo; eller det faktum att han blottat sin nakna bakdel i 11 utav de 30 filmer han hittills haft huvudrollen i.
En annan beundransvärd merit är hans världsrekord i att spela dubbla huvudroller, något man sorgligt sällan ser utanför såpoperornas värld men som Van Damme mäktar med i i genomsnitt var sjätte film.

Jag är en ständig förespråkare av talesättet "den enda bra actionfilmen är en dålig actionfilm", och jag håller sedermera Cyborg som historiens bästa film i genrérna post-apocalyptism och cyberpunk. Cyborg är cyborg-rullen som Terminator aldrig blev, och innehåller (förutom haranger av gitarreferenser) filmvärldens ondaste skur i Fender Tremolo.

Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst men något måste man lämna åt framtiden.
Avslutningsvis följer en gammal recension jag skrev till Replicant:

"Ringo Lam gör entre i filmindustrins finrum efter ett antal pretentiösa och ansedda actionfilmer hemma i Hong Kong. "Long hu feng yun" t ex var Tarantions främsta inspiration till "Reservoir Dogs". Han gör det, givetvis, tillsammans med Jean Claude Van Damme i ett sammarbete som resulterat i två täta actionspäckade thrillers med total saknad av så kallade "döda sekunder".
The Replicant är debuten tillsammans och Van Damme syns återigen i dubbla huvudroller. Ett säkert koncept. Den här gången både som, otippat nog, skurken och den snälla klonen av skurken. Intrigen är därefter: självgående.
Vi bjuds på starka scener som när den snälla, men fortfarande socialt missanpassade, klonen får för tidig utlösning när han försöker våldta en prostituerad.
Även om fotot är bra och skådespelarinsatserna från samtliga inblandade är förstklassiga (Van Damme visar som nyklonat spädbarn i en 40-årig manskropp prov på en repertoar bredare än slagsmål, oneliners och att framföra snabba fordon i tät trafik. Även Brandon James Olson är, som alltid, fantastisk) så blir det aldrig riktigt spännande när historien förväntas stegra. Under hela eftertexten satt jag kvar med en något fadd smak i munnen och en viss besvikelse i kroppen. Nästan skamsen."

Nästa vecka tänkte jag berätta om Steven Seagal, häng med då.

Peter André

Idag skippade jag skolan för att jag knappt kunde sova alls i natt på grund av min säng. Istället åkte jag runt planlöst på bussar och tunnelbanetåg utan att ens bry mig om att kolla destinationen.
Ikväll hade jag tänkt fråga min sambo om jag kunde få en ny kudde men han la sig nyss. När han lagt sig anammar han Kalle Anka-modet och han har en rätt lättsam syn på nakenhet och bemödar sig inte att klä på sig när han behöver gå upp för något. Eftersom jag är måttligt sugen på att se hans kön för tredje gången på en dryg vecka får jag vänta med det till imorgon.


Nu ska jag se på Human Traffic - en film jag har för mig var som en lite sämre version av Trainspotting och pendlade mellan att vara sanslöst rolig och smått påfrestande.
Här har ni ett smakprov som lyckas vara både och:

Buffalo Stance

Igår (även känd som dagen då E-type blev knullad) var det fest hemma hos en tjej från klassen. Jag var onödigt full på ful-vodka och sjöng Spandau Ballet-låtar på singstar och insisterade på att youtuba fram Magaluf på dansgolvet i vanlig ordning. Idag vaknade jag klockan tre, sanslöst bakfull, i Amanda/Britta/Emma/Matildas knarkarkvart ute i bushen och kom på att jag hade en biljett till Hertha BSC - Wolfsburg. Jag kom till Olympiastadion femtio minuter efter avspark och köpte någon äcklig jävla kringla med ost och skinka på som frukost. Matchen - åtminstone den halvleken jag såg - var rätt trevlig och hade det inte varit för att tunnelbanan hem från fotbollsmatcher är skrämmande nära dumskallarnas sammansvärjning så hade jag nog gått på rätt många fler.

Olympiastadion är precis lika underbart betongig som allt annat som byggdes under nazi-epoken; det är nästan att man önskar att Germania blivit av. Ska försöka fixa ett kort på simstadion som ligger precis intill nästa gång, det är ett stycke stor arkitektur.

Ikväll har folk försökt bjuda med mig lite var stans, "schwul"-fest i kvarteret av min sambo, panorama bar där någon bekants bekant ska spela skivor klockan 10(!) på morgonen, någon annan klubb av ett gäng i klassen, men jag är apatisk som ett flyktingbarn och ska sova. Eventuellt kan jag dra till panorama bar när jag vaknar om mina vänner är kvar.

Buster

I simhallen igår envisades en fet unge med att göra bakåtvolter från tremeterssvikten samtidigt som tre minst lika feta tanter ockuperade fartbanan för att, påmanade av en skallig trance-tysk, göra rörelser till Gloria Estefan. Man kunda utnyttja ungefär fem meter av bassängen, men det var åtminstone inte lika mycket folk som sist.

Nog om det. Dags för konsumentupplysning:
Visa-kort är något de flesta tyskar uppenbarligen aldrig har hört talas om. För något år sedan bytte jag mitt Maestro-kort mot ett Visa för att det knappt fungerade någonstans. Här i tyskland är dock Maestro bomben, och American Apparel och tunnelbanan är hittills de enda ställena där jag lyckats köpa något på kortet. Vissa bankomater säger sig dessutom ta en avgift på 6 € (vilket jag iofs inte märkt av) så skaffa ett Maestro-kort om ni ska flytta hit.
Tunnelbanekortet är skamligt dyrt (72€/månad), men man behöver å andra sidan - till skillnad från spårvagnarna i Göteborg - aldrig vänta mer tio minuter på ett tåg hem från krogen vad klockan än är. Förutsatt att du nu inte skulle få för dig att åka hem före fyra, men det är det ingen som gör här, i så fall går det ersättningsbussar.

Idag skulle jag köpa strumpor men istället köpte jag Four Tops - Loco In Acapulco-tolvan och en Arthur Baker-skiva trots att jag inte längre har tillgång till en LP-spelare. Gott så.

Lägesrapport

Det är fem dagar sedan sist så jag antar att det är dags att skriva något om jag ska behålla mina sju besökare.

Jag är inneboende i en trea i centrala västberlin. Rummet är på ca 35 kvadrat och har fyra meter till tak. Det är inrett med gamla, fina men sönderklösta, möbler och stora växter. Min säng är ett mellanting mellan säng och madrass, och jag sover rätt illa.
Katten jag bor med är epileptisk och ständigt hungrig. Han brukar lägga sig i mitt knä, lägga tassarna på min arm och stirra mig i ögonen medan han ömsom klappar mig, ömsom skrapar med klorna.
Mannen jag bor med - och redan, av misstag, hunnit se naken - är en bekant sedan tidigare och ser ut som en lite mindre yvig Jim Jarmusch. Han har ett vattenbolag och delar ut tidningar på natten.

I måndags började jag på skolan (som ligger på samma gata som David Bowie och Iggy Pops gamla lägenhet) och av någon outgrundlig anledning blev jag tvungen att förklara offisde-regeln på tyska redan på första lektionen. Det gick sådär, men i övrigt verkar skolan bra.

Så småningom tänkte jag ge mig på en avhandling om utelivet i Berlin, men det blir nog tidigast om en vecka.

Om ni gillar Jim Jarmusch rekommenderar jag, förutom filmerna och hans briljanta gamla band The Del-Byzanteens, tv-serien Fishing With John.
Jazzmusikern och Jarmusch-skådisen John Lurie drar och fiskar på olika exotiska platser med några av sina vänner (Jarmusch, Tom Waits, Matt Dillon, Willem Defoe och Dennis Hopper). Fokus ligger på personerna och konversationerna, inte fisket.
Mina favoritavsnitt är de med Dennis Hopper och det med Wilhem Defoe.

Pappaläsk

Ni kanske undrar lite om simhallen jag brukar gå till?
Bassängen är bara 25x10 meter, så jag måste alltså simma 40 längder och dessutom väja för folk hela tiden. Det innebär också att det finns en del barn i bassängen. De har visserligen en massa bubbelpoler, men det har aldrig varit något för mig; ska jag prompt sitta inom en tvåmeters radie från feta, medelålders tyskar vill jag helst se var de har händerna.
Vad som dock gottgör för dessa styggelser är kiosken med fullständiga alkoholrättigheter precis vid bassängkanten. Att mer än hälften av alla drunkningsolyckor är alkoholrelaterade ska inte få hindra fäder världen över från att dricka shots i badbyxor medan barnet är på simskolan. Det är något de har fattat i Tyskland.

True Blau

Har precis slagit mig till ro i lägeheten efter en onödigt lång promenad med 30 kilo otympligt bagage. Nu sitter jag och snyltar välförtjänt på en av grannarnas trådlösa bredband; bredvid mig sitter Felix, ett sympatiskt litet väsen som dock redan gjort mina allergibesvär påminda.
På flygplatsen imorse upptäckte jag att jag hade glömt min ipod hemma så jag fick starta datorn för kunna lyssna på Caravan of Love av Isley Jasper Isley en sista gång innan avgång. Annars tror jag att jag har fått med mig det mesta.

Har passat på att skaffa ett tyskt nummer så vill någon något så prova på +49(0)163-7562627.
Dessvärre tar "Blauworld - the call home SIM":s internationella ambitioner slut med sloganen så varken manualen eller hemsidan innehåller ett ord på engelska och jag har inte lyckats aktivera simkortet än.

Snart ska jag ut och försöka hitta ett öppet apotek och köpa med mig en pizza och en desperado på vägen hem.