Tillägas kan förresten att jag även i natt sov mindre än tre timmar, men jag hann inte göra något åt min kudde/madrass idag heller. Istället har jag laddat upp med ett par öl för att underlätta processen (men de ömmande revbenen lär jag inte slippa), det är dock inte en eventuell berusning som ligger bakom den här hyllningen, det är ren kärlek.
Van Damme må vara skyldig till många synder - fyra skillsmässor, rattfylla och erektion i direktsänd TV för att nämna några - men vad många glömmer är att han även ligger bakom många av de finaste "direkt till video"-ögonblicken någonsin. Jag talar så klart om scener som den där han där han sätter på två minderåriga flickor iförd endast motorcykelboots i remaken, tillika hädelsen, av Akira Kurosawas Yojimbo; eller det faktum att han blottat sin nakna bakdel i 11 utav de 30 filmer han hittills haft huvudrollen i.
En annan beundransvärd merit är hans världsrekord i att spela dubbla huvudroller, något man sorgligt sällan ser utanför såpoperornas värld men som Van Damme mäktar med i i genomsnitt var sjätte film.
Jag är en ständig förespråkare av talesättet "den enda bra actionfilmen är en dålig actionfilm", och jag håller sedermera Cyborg som historiens bästa film i genrérna post-apocalyptism och cyberpunk. Cyborg är cyborg-rullen som Terminator aldrig blev, och innehåller (förutom haranger av gitarreferenser) filmvärldens ondaste skur i Fender Tremolo.
Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst men något måste man lämna åt framtiden.
Avslutningsvis följer en gammal recension jag skrev till Replicant:
"Ringo Lam gör entre i filmindustrins finrum efter ett antal pretentiösa och ansedda actionfilmer hemma i Hong Kong. "Long hu feng yun" t ex var Tarantions främsta inspiration till "Reservoir Dogs". Han gör det, givetvis, tillsammans med Jean Claude Van Damme i ett sammarbete som resulterat i två täta actionspäckade thrillers med total saknad av så kallade "döda sekunder".
The Replicant är debuten tillsammans och Van Damme syns återigen i dubbla huvudroller. Ett säkert koncept. Den här gången både som, otippat nog, skurken och den snälla klonen av skurken. Intrigen är därefter: självgående.
Vi bjuds på starka scener som när den snälla, men fortfarande socialt missanpassade, klonen får för tidig utlösning när han försöker våldta en prostituerad.
Även om fotot är bra och skådespelarinsatserna från samtliga inblandade är förstklassiga (Van Damme visar som nyklonat spädbarn i en 40-årig manskropp prov på en repertoar bredare än slagsmål, oneliners och att framföra snabba fordon i tät trafik. Även Brandon James Olson är, som alltid, fantastisk) så blir det aldrig riktigt spännande när historien förväntas stegra. Under hela eftertexten satt jag kvar med en något fadd smak i munnen och en viss besvikelse i kroppen. Nästan skamsen."
Nästa vecka tänkte jag berätta om Steven Seagal, häng med då.
3 kommentarer:
apropå actionhjältar. dagen när vi satt hemma hos dig och lyssnade på sommar med dolph lundgren är för all framtid etsad i mitt minne.
Det var en fin stund. Ska försöka hitta det på podradio.
Aquarellos Locos eller Baskemölla Hellriders är mina slutgiltiga namnförslag till korplaget för övrigt.
dangerous darkies eller mysterious dwarfs då?
Skicka en kommentar