Anton

Alldeles strax ska jag åka ut och möta Anton på Tegel. Sist vi sågs var dagen innan jag åkte. Jag hade precis varit på axcessakuten och röntgat min nacke, och eftersom Anton bor i närheten ringde jag honom. Vi kollade på utsikten från Skansen Kronan och bestämde oss för att ta en sista öl tillsammans. Det slutade givetvis med att vi blev riktigt fulla och spenderade en timma på att packa en Chapel Hill-flaska så full med gräs att den skulle sjunka i fontänen i Kungsparken. Förhoppningsvis blir det mer av den varan framöver.

Something for the weekend

Jag måste revidera mitt tidigare påstående om sjukvården i Tyskland: den är inte alls dyr, tvärtom. Var hos läkaren i onsdags och för 10€ har jag fria läkarbesök i ett kvartal framöver. Det finns fem små allmänmottagningar bara i kvarteret och säkerligen ett par privata utöver dem. Systemet har säkert en del brister men för mig gick det väldigt smidigt. Utan någon väntetid fick jag träffa en ortoped som skyllde inflammationen på min rygg som tydligen är S-formad, och gjorde mig än mer Woody Allen-neurotisk.

Idag var min sista skoldag och planen nu är att hitta ett jobb. Det kommer antagligen gå åt helvete. Det är jobbigt nog redan i Sverige, men här måste jag dessutom outa mig som kristen och bifoga ett foto där jag ler i cv:n.

Min vän Anton flyttar hit på tisdag och ska stanna på obestämd tid. Planlösningen känns inte helt genomtänkt, men det ordnar sig säkert och förhoppningsvis kan hans naiva optimism fungera som en välbehövlig antites till min kroniska pessimism.

Mats Rubarth

Det var födelsedagskalas här i torsdags. Eberhard, som jag bor med, fyllde 54. Betydligt mer än vad jag skulle gissa på. Jag gav honom ett ex av Prefab Sprouts klassiska Steve McQueen-album. Han är smått besatt av det gamla postcard-bandet Aztec Camera så den borde passa galant. Vidare lagade jag chili con carne efter hans önskan, struntade i en gratisfylla och fick reda på att den lesbiska grannen inte är lesbisk.

Notiser

Dagboksbloggar som saknar smaskigheter där både detaljer och personnamn anges lämnar mig i regel oberörd. Jag gör därför mitt bästa för att förhindra att den här bloggen utvecklas till en sådan. Jag lägger heller inte upp speciellt mycket bilder eftersom jag är en lika ointresserad som usel fotograf, men för att det här eposet inte ska självdö redan i fosterstadiet tänkte jag att bryta de båda rutinerna ikväll.


I slutet av förra veckan kom min ledinflammation tillbaka. Samma ledinflammation som i december ifjol fick mig att låta tre olika läkare klämma mig på könet och röntga mitt bäcken i ett par olika vinklar i tron att det var en bitestickelinflammation. Det smärtar rätt bra, men mitt internationella sjukförsäkringskort gick ut i sommras och ett standardbesök hos läkaren här sägs gå på runt 40-60€. Lyckligtvis kom min mor kom och hälsade på idag och hon hade med sig ett provisoriskt sjukförsäkringsintyg. Hon hade även med min vinterjacka, en karta voltaren (jag har svårt att bestämma mig för vad jag saknat mest av de två), skoputs och två paket expressgrötris. Hon ska vara i stan till på måndag och vi lär besöka muséem och äta mat och såna där saker, men det kommer jag förmodligen inte skriva något om.

Grannen med hunden knackade på igår. Hon såg rätt bra ut, strax över trettio och välklädd och jag kan inte avgöra om det det är henne jag har träffat förut. Hunden var en berner sennen.
Eberhard berättade att Felix, katten, ibland brukar bo hos gdem när han åker bort. Sist det hände hade han mött Felix, med skadad haka, i lägenheten när han kom hem och det visade sig att Felix slagit till hunden någon dag tidigare och sedan hoppat ut genom fönstret och ned på vår balkong. En höjdskillnad på 6 meter och ett fall på dryga 20 om han skulle missa.



Efter sju och en halv vecka har jag tänkt ta mig i kragen och fixa det där student-id:t så att jag kan få rabatt på Brücke-muséet och biograferna.
Notera hur det långa håret, de oproportionerligt stora läpparna och alvöronen jag hade när jag var 17 har försvunnit för gott medan det judiska pigmentet och det knäckta näsbenet är intakt. På mittenbilden är jag 18 och ett halvår senare klippte jag av mig håret. Successivt förvisso.

Grannar - en studie i fördomar

Eftersom huset jag bor i är dåligt ljudisolerat har jag fått en överskådlig bild av mina grannar trots att jag bara träffat två av dem:

Grannen vägg i vägg (kvinna - på gränsen till kärring, dryga 50) är en av dem jag träffat. Första gången var när hon knackade på och tjattrade i en minut innan mitt mumlande fick henne att titta upp och inse att hon och pratade med en främling. Andra gången var i söndags då hon ville lämna bit nybakad kaka till min flat-mate. Hon har tidernas mest sanslösa skratt; ett sånt där euforiskt skratt man bara trodde existerade sitcom-producenters ljudarkiv. Hon gillar att prata telefon och hennes tonfall som ofta glider upp i presto antyder på att hon är en skvallertacka. Jag misstänker att hon har en fågel men ingen make, men där behövs fortfarande lite mer forskning.

Om grannerna under vet jag inte mer än att de har en fäbless för klassisk musik på hög volym och gillar att bjuda på middag. Finkulturellt par mellan 50 och 60 med utflyttade barn gissningsvis.

På våningen ovanför bor i ena lägenheten en lesbisk kvinna (Frau Bauer) som jag har träffat. Hon frågade om jag var Eberhardts nya älskare och gav ett allmänt dekadent intryck. I andra lägenheten bor ett, troligen ganska ungt, par. Första veckorna hörde jag dunsar och skrik ganska ofta men nu verkar relationen bättre. Igår var första gången jag hörde dem ha sex (Kjell Höglund-referenser undanbedes), under några passionerade minuter klockan 23:30.
Grannen rakt över mitt rum (gissningsvis flatan) har en högljudd och storväxt hund. I en annan lägehet (kanske parets?) bor ett kolikbarn.

Min favorit i huset är skräddaren som bor och arbetar på bottenplan. Han har ett måttband runt halsen, glasögonen på nästippen, använder en symaskin från sjuttiotalet (jag har en likadan i mitt rum) och brukar sitta och sova framför skrivbordet på kvällarna. Han ser ut att ha passerat pensionsåldern, sakna familj och gilla backgammon.

Oktoberfest

I lördags upptäckte jag att de slagit upp ett 700 m² stort trähus mitt på Alexanderplatz för att fira en lightversion av Oktoberfest. Jag och Annika från min skola gick dit för att insupa denna fulkulturens poppers.
Redan klockan nio var det fullt och feta "män som inte dansar" hoppade på långborden och skrek med i varje låttext. Musiken utgjordes av schlager, dansbandstrance, Dj Ötzi och Dschingis Kahn; gott så! Vi satt och drack enlitersöl och flackade med blicken mellan människorna som dansade, skalliga, låghalta männ som satt i baren och klämde amasonliknande kvinnor på brösten, och de åldrade paren som höll om varandra eller dansade tryckare. Det är något befriande med att se medelålders människor man inte känner bete sig som om de vore fjorton igen. Annars händer det mest på släktträffar och då står för mycket värdighet och förtroende på spel för att man ska kunna uppskatta det. Fantastisk tillställning hursomhelst och jag hatar mig själv för att jag inte tog med kameran.
Det näst största terroristattacken i Tysklands historia (efter Münchenmassakern) inträffade för övrigt under oktoberfest 1980. En 21-årig högerextremist sprängde ihjäl tretton personer, inklusive sig själv, och skadade ytterligare 200. Det är lite som att välja bigbrother-deltagarnas barturné som terroristmål i Sverige.
Sen drog vi vidare till Bang Bang Club som till en början var dödare än Raul Julia på premiärdagen för Street Fighter. Till slut blev stället packat, men eftersom dj:n konsekvent vägrade spela låtar som var äldre är två år så stack vi. Istället mötte vi upp Amanda och Emma och ytterligare några svenskar på White Trash Fast Food som var det bästa stället jag varit på hittills i den här stan (det är svårt att inte älska ett ställe som spelar Mother med Danzig på primetime en lördagskväll). Blandad musik - oldies, electroniskt, indie mestadels - och inredning och, skönt nog, mil från technoloopar och elverk.

Kakor, etc.

Igår gick jag och såg M83 på Lido. Det var som väntat lite för mycket förinspelade ljud för min smak, men fortfarande en trevlig spelning. Tjejen som spelade synth var väldigt lik Gillian Gilbert, något som, likt en madeleinekaka, placerade mig i publiken på New Orders legendariska New York-spelning från 1981 och fick mig att strunta i att konsertens första femton instrumentala minuter var riktigt tråkiga. Att frontfiguren Anthony Gonzales såg ut exakt som David Hellenius gav mig, tack och lov, inga associationer.
Bäst var When You Sleep-pastischerna Don't Save Us From The Flames och Kim & Jessie och sämst var Cocteau Twins-plagiatet Skin Of The Night.

Litte Woody Allen

Senaste tiden har jag inte varit speciellt sugen på att skriva. Istället har jag flängt med bank- och medborgarpapper och sett på filmer.

Bland annat har jag kollat på två Woody Allen-filmer. Först ut var Love and Death. Likt Sleeper är det här en utpräglad komedi med både stumfilmsreferenser och inslag av slap-stick. Det är den roligaste av de Allen-filmer jag sett, och inte alls sämre än Annie Hall och Manhattan. Se den om ni inte redan gjort det.
Zeling är i mycket dess motsatta. Det är en låtsasdokumentär om en människa som antar skepnaden av människor som kommer i hans närhet. En mänsklig kameleont. Både fotot och stilen påminner om Citizen Kane, den är dock inte lika gravallvarlig även om humorn är betydligt mer subtil än den brukar vara. Klart sevärd även om det finns många filmer som borde betas av före.

De1-c3‡

Hela den här veckan har varit rätt usel. Det kröntes av att biljetterna till gårdagens Animal Collective-konsert, som jag verkliggen sett fram emot, tog slut. Jag åkte in och försökte fiska biljetter utanför Berghein i en timma eller två, men det gick givetvis åt helvete.

Idag hittade jag det här meddelandet i min last.fm inkorg:

"11 okt 2008, 17:42
animal collective ticket

hi emil,
we've got one spare ticket- will be online until 20.15..

elvira"

Cock Piss Partridge!
Andra saker som hamnar på minuskontot är förlusten i korrespondensschackmatchen och att jag blev inlåst i Bayerischer Platz tunnelbanestation klockan halv två i tisdags natt.

Yellow Tango

Idag är det Tysklands nationaldag. Det är 19 år sedan Väst- och Östtyskland återförenades och vi var lediga från skolan. Vi tog oss till Brandenburger Tor där det största firandet skulle ske. Förväntningarna var inte speciellt höga, men en orgie i matstånd och fyra stycken idol-rejects som körde playback till en låt om "peace and harmony" kändes ändå lite i vekaste laget för en stad av de här proportionerna.

På lektionerna brukar jag kladda lite i mitt moleskineblock. Onsdagens kladdande resulterade i näsan och det högra ögat, resten gjorde jag klart hemma istället för att plugga till torsdagens prov.


Senaste veckan har jag haft en stor Yo La Tengo-revival. Yo La Tengo är ett av tidernas bästa band och borde älskas av alla. Det må vara en utopi, men kanske kan jag öppna ögonen på någon.
Bandnamnet är hämtat från en basebollanekdot från sextiotalet. New York Mets-spelaren Richie Ashburn skulle fånga en boll och skrek som vanligt "I got it! I got it!", hans lagkamrat Elio Chacón från Venezuela som inte förstod ett ord engelska sprang även han mot bollen. De krockade och Ashburn började i istället använda den spanska frasen "¡Yo la tengo! ¡Yo la tengo!" för att slippa en repris. I en av de nästföljande matcherna blev Ashburn istället överkörd av den betydligt större Frank Thomas som när de rest sig upp frågade "What the heck is a Yellow Tango?".

Här är världens bästa musikvideo, den borde ni kolla in.
Vill ni ha något mer catchy kan ni istället lyssna på You Can Have It All.

Txd6

I natt hade jag en jävligt obehaglig, lucid dröm där jag tappade nästan alla tänder efter att överkäken låsts med ett kraftigt tryck mot underkäken. När jag sedan stod i hissen upp till mottagningen hos närmsta tandläkare såg jag i spegeln att jag tappat stora delar av mitt hår och hade en begynnande Kennedy Bakircioglu-flint. Det var först då jag blev förtvivlad och började skrika hysteriskt att mitt liv var över. Strax därefter lyckades jag forcera mig att vakna och låg där kallsvettig och klarvaken.
Partiet med tänderna kan förmodligen härledas till att jag fick 2000 kr för lite i lön, vad gäller håret har jag ingen aning.

I lördags var vi först på klubb där spanska/argentinska mtv hade fest. De filmade ett gäng som var med i ett tv-program kallat Bacardi Murmansk Route och vi hade gästlista för att några av deltagarna couchsurfade hemma hos två klasskamrater till Britta. Sitter ni inne på spanskspråkigt mtv kanske ni kan skymta mig i bakgrunden, någonstans mellan harpor och sminkade dreadskillar. Sen gick vi till en gay-bar med luddiga, röda väggar och en extremt trång herrtoa. En man försökte vinna mitt hjärta och insisterade på att han kunde omvända mig, men vi hann gå innan han lyckades. Efter det hamnade vi, efter en lång promenad, på ännu en techno-/houseklubb i en gammal nedlagd fabrik.
Jag kom hem runt sju trots att jag inte var full på hela kvällen och någon timma efter jag somnat slog Haile Gebrselassie världsrekord i maraton strax utanför mitt fönster.

Tom Courtenay

Jag var på bio förra fredagen. I brist på engelskspråkiga filmer som ingen i sällskapet redan hade sett så såg vi Ben Stiller-rullen Tropic Thunder.
Att se en komedi på bio är något av det dummaste man kan göra som människa; om kontraintellektuella handlingar vore ett lagbrott skulle jag placera detta någonstans mellan sexuell tvång och våldtäkt på brottsskalan. En dålig komedi skall, och skall endast, ses på en fladdrig VHS eller en kanal med reklamavbrott varje kvart för att kränka den gnutta integritet verket nu kan tänkas ha. Det bör också ske antingen ensam eller tillsammans med människor som har vett på att inte skratta även sjunde gången Leslie Nielsen halkar på en golfboll.
Nåja, det mest minnesvärda med Tropic Thunder var att Simple Jack var slående lik Bradford Cox från Deerhunter och att varken Owen Wilson, Vince Vaughn, John C Reilly eller Will Ferrel hade en biroll för en gångs skull.

Givetvis såldes det öl i kiosken på biografen och en ganska stor andel av besökarna satt och sög på flasköl inne i salongen. När reklamen äntligen avslutades med lite sensuell Magnum-propaganda, nästan en halvtimma efter utsatt tid, drogs daperierna för och publiken tystnade. Helt plötsligt kommer ett gäng flickor med låda på magen in och börjar sälja glass. Det var en ganska bisarr upplevelse, men mina erfarenhet av bio utomlands är milt sagt obefintliga så det här kanske är helt normalt?

-

Några av er vet säkert att jag var inblandad i en bilolycka strax innan jag flyttade. Fick lite nyheter om det idag. Utredningen är tydligen klar och positivt är att jag var den enda av de fyra inblandade förarna som inte ansågs vållande. Negativt är att bilen måste skrotas, men förhoppningsvis kan försäkringspengarna upphäva det. Vi får se.

Liaisons Dangereuses

Jag utlovade ett par ord om utelivet i Berlin för ett tag sedan. Något jag egentligen inte har fakta nog för, men eftersom jag inte skrivit på en vecka får jag väl krysta fram något ändå.

Stängningstider är inget som existerar på klubbarna här. Det drogs in, tillsammans med värnplikten, under mur-tiden för att göra livet lite enklare och roligare för ungdomarna i Västberlin och har inte kommit tillbaka sedan dess. Själv åker jag alltid hem runt halv fem ändå.
En del ställen kör med ett pant-/depositionssystem där du betalar 1€ extra för drinken/ölen som du får tillbaka om du lämnar tillbaka glaset varje gång du köper nytt.

Jag har inte hunnit med så många klubbar än så länge. Dels för att det egentligen inte intresserar mig så mycket, men framför allt mest för att vaknat varje lördag med en bakfylla som inte ens en bacon-brunch kan bota. Här är några ord om de jag ändå har varit på:

Tresor:
Berlins största onsdagsklubb. Lokalen är ett nedlagt elverk och upplevelsen förde tankarna till Einstürzende Neubautens legendariska Halber Mensch-video. Modeblog-ratiot bland besökarna var ett par hundra gånger mindre än på, låt säga, Uppåt Framåt och istället motsvarade publiken mina fördomar om sanna technoentusiaster: 90% killar, varav de flesta förmodligen inte köper sina kläder själva. Antagligen samma målgrupp som lyssnade på techno i Göteborg innan Nöjesguiden började skriva om det.

Watergate:
Lite mindre, och mer konventionellt ställe. Ansedd klubb, men inte speciellt spännande.

Muskler från Bryssel

Idag tänkte jag prata om Jean-Claude Van Damme. Känner ni till Jean-Claude Van Damme? En studie jag gjorde under en krogkväll för något år sedan visade nämligen att blott hälften av alla tjejer mellan 20-25 i Göteborg är bevandrade i denna kulturskatt.

Tillägas kan förresten att jag även i natt sov mindre än tre timmar, men jag hann inte göra något åt min kudde/madrass idag heller. Istället har jag laddat upp med ett par öl för att underlätta processen (men de ömmande revbenen lär jag inte slippa), det är dock inte en eventuell berusning som ligger bakom den här hyllningen, det är ren kärlek.

Van Damme må vara skyldig till många synder - fyra skillsmässor, rattfylla och erektion i direktsänd TV för att nämna några - men vad många glömmer är att han även ligger bakom många av de finaste "direkt till video"-ögonblicken någonsin. Jag talar så klart om scener som den där han där han sätter på två minderåriga flickor iförd endast motorcykelboots i remaken, tillika hädelsen, av Akira Kurosawas Yojimbo; eller det faktum att han blottat sin nakna bakdel i 11 utav de 30 filmer han hittills haft huvudrollen i.
En annan beundransvärd merit är hans världsrekord i att spela dubbla huvudroller, något man sorgligt sällan ser utanför såpoperornas värld men som Van Damme mäktar med i i genomsnitt var sjätte film.

Jag är en ständig förespråkare av talesättet "den enda bra actionfilmen är en dålig actionfilm", och jag håller sedermera Cyborg som historiens bästa film i genrérna post-apocalyptism och cyberpunk. Cyborg är cyborg-rullen som Terminator aldrig blev, och innehåller (förutom haranger av gitarreferenser) filmvärldens ondaste skur i Fender Tremolo.

Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst men något måste man lämna åt framtiden.
Avslutningsvis följer en gammal recension jag skrev till Replicant:

"Ringo Lam gör entre i filmindustrins finrum efter ett antal pretentiösa och ansedda actionfilmer hemma i Hong Kong. "Long hu feng yun" t ex var Tarantions främsta inspiration till "Reservoir Dogs". Han gör det, givetvis, tillsammans med Jean Claude Van Damme i ett sammarbete som resulterat i två täta actionspäckade thrillers med total saknad av så kallade "döda sekunder".
The Replicant är debuten tillsammans och Van Damme syns återigen i dubbla huvudroller. Ett säkert koncept. Den här gången både som, otippat nog, skurken och den snälla klonen av skurken. Intrigen är därefter: självgående.
Vi bjuds på starka scener som när den snälla, men fortfarande socialt missanpassade, klonen får för tidig utlösning när han försöker våldta en prostituerad.
Även om fotot är bra och skådespelarinsatserna från samtliga inblandade är förstklassiga (Van Damme visar som nyklonat spädbarn i en 40-årig manskropp prov på en repertoar bredare än slagsmål, oneliners och att framföra snabba fordon i tät trafik. Även Brandon James Olson är, som alltid, fantastisk) så blir det aldrig riktigt spännande när historien förväntas stegra. Under hela eftertexten satt jag kvar med en något fadd smak i munnen och en viss besvikelse i kroppen. Nästan skamsen."

Nästa vecka tänkte jag berätta om Steven Seagal, häng med då.

Peter André

Idag skippade jag skolan för att jag knappt kunde sova alls i natt på grund av min säng. Istället åkte jag runt planlöst på bussar och tunnelbanetåg utan att ens bry mig om att kolla destinationen.
Ikväll hade jag tänkt fråga min sambo om jag kunde få en ny kudde men han la sig nyss. När han lagt sig anammar han Kalle Anka-modet och han har en rätt lättsam syn på nakenhet och bemödar sig inte att klä på sig när han behöver gå upp för något. Eftersom jag är måttligt sugen på att se hans kön för tredje gången på en dryg vecka får jag vänta med det till imorgon.


Nu ska jag se på Human Traffic - en film jag har för mig var som en lite sämre version av Trainspotting och pendlade mellan att vara sanslöst rolig och smått påfrestande.
Här har ni ett smakprov som lyckas vara både och:

Buffalo Stance

Igår (även känd som dagen då E-type blev knullad) var det fest hemma hos en tjej från klassen. Jag var onödigt full på ful-vodka och sjöng Spandau Ballet-låtar på singstar och insisterade på att youtuba fram Magaluf på dansgolvet i vanlig ordning. Idag vaknade jag klockan tre, sanslöst bakfull, i Amanda/Britta/Emma/Matildas knarkarkvart ute i bushen och kom på att jag hade en biljett till Hertha BSC - Wolfsburg. Jag kom till Olympiastadion femtio minuter efter avspark och köpte någon äcklig jävla kringla med ost och skinka på som frukost. Matchen - åtminstone den halvleken jag såg - var rätt trevlig och hade det inte varit för att tunnelbanan hem från fotbollsmatcher är skrämmande nära dumskallarnas sammansvärjning så hade jag nog gått på rätt många fler.

Olympiastadion är precis lika underbart betongig som allt annat som byggdes under nazi-epoken; det är nästan att man önskar att Germania blivit av. Ska försöka fixa ett kort på simstadion som ligger precis intill nästa gång, det är ett stycke stor arkitektur.

Ikväll har folk försökt bjuda med mig lite var stans, "schwul"-fest i kvarteret av min sambo, panorama bar där någon bekants bekant ska spela skivor klockan 10(!) på morgonen, någon annan klubb av ett gäng i klassen, men jag är apatisk som ett flyktingbarn och ska sova. Eventuellt kan jag dra till panorama bar när jag vaknar om mina vänner är kvar.

Buster

I simhallen igår envisades en fet unge med att göra bakåtvolter från tremeterssvikten samtidigt som tre minst lika feta tanter ockuperade fartbanan för att, påmanade av en skallig trance-tysk, göra rörelser till Gloria Estefan. Man kunda utnyttja ungefär fem meter av bassängen, men det var åtminstone inte lika mycket folk som sist.

Nog om det. Dags för konsumentupplysning:
Visa-kort är något de flesta tyskar uppenbarligen aldrig har hört talas om. För något år sedan bytte jag mitt Maestro-kort mot ett Visa för att det knappt fungerade någonstans. Här i tyskland är dock Maestro bomben, och American Apparel och tunnelbanan är hittills de enda ställena där jag lyckats köpa något på kortet. Vissa bankomater säger sig dessutom ta en avgift på 6 € (vilket jag iofs inte märkt av) så skaffa ett Maestro-kort om ni ska flytta hit.
Tunnelbanekortet är skamligt dyrt (72€/månad), men man behöver å andra sidan - till skillnad från spårvagnarna i Göteborg - aldrig vänta mer tio minuter på ett tåg hem från krogen vad klockan än är. Förutsatt att du nu inte skulle få för dig att åka hem före fyra, men det är det ingen som gör här, i så fall går det ersättningsbussar.

Idag skulle jag köpa strumpor men istället köpte jag Four Tops - Loco In Acapulco-tolvan och en Arthur Baker-skiva trots att jag inte längre har tillgång till en LP-spelare. Gott så.

Lägesrapport

Det är fem dagar sedan sist så jag antar att det är dags att skriva något om jag ska behålla mina sju besökare.

Jag är inneboende i en trea i centrala västberlin. Rummet är på ca 35 kvadrat och har fyra meter till tak. Det är inrett med gamla, fina men sönderklösta, möbler och stora växter. Min säng är ett mellanting mellan säng och madrass, och jag sover rätt illa.
Katten jag bor med är epileptisk och ständigt hungrig. Han brukar lägga sig i mitt knä, lägga tassarna på min arm och stirra mig i ögonen medan han ömsom klappar mig, ömsom skrapar med klorna.
Mannen jag bor med - och redan, av misstag, hunnit se naken - är en bekant sedan tidigare och ser ut som en lite mindre yvig Jim Jarmusch. Han har ett vattenbolag och delar ut tidningar på natten.

I måndags började jag på skolan (som ligger på samma gata som David Bowie och Iggy Pops gamla lägenhet) och av någon outgrundlig anledning blev jag tvungen att förklara offisde-regeln på tyska redan på första lektionen. Det gick sådär, men i övrigt verkar skolan bra.

Så småningom tänkte jag ge mig på en avhandling om utelivet i Berlin, men det blir nog tidigast om en vecka.

Om ni gillar Jim Jarmusch rekommenderar jag, förutom filmerna och hans briljanta gamla band The Del-Byzanteens, tv-serien Fishing With John.
Jazzmusikern och Jarmusch-skådisen John Lurie drar och fiskar på olika exotiska platser med några av sina vänner (Jarmusch, Tom Waits, Matt Dillon, Willem Defoe och Dennis Hopper). Fokus ligger på personerna och konversationerna, inte fisket.
Mina favoritavsnitt är de med Dennis Hopper och det med Wilhem Defoe.

Pappaläsk

Ni kanske undrar lite om simhallen jag brukar gå till?
Bassängen är bara 25x10 meter, så jag måste alltså simma 40 längder och dessutom väja för folk hela tiden. Det innebär också att det finns en del barn i bassängen. De har visserligen en massa bubbelpoler, men det har aldrig varit något för mig; ska jag prompt sitta inom en tvåmeters radie från feta, medelålders tyskar vill jag helst se var de har händerna.
Vad som dock gottgör för dessa styggelser är kiosken med fullständiga alkoholrättigheter precis vid bassängkanten. Att mer än hälften av alla drunkningsolyckor är alkoholrelaterade ska inte få hindra fäder världen över från att dricka shots i badbyxor medan barnet är på simskolan. Det är något de har fattat i Tyskland.

True Blau

Har precis slagit mig till ro i lägeheten efter en onödigt lång promenad med 30 kilo otympligt bagage. Nu sitter jag och snyltar välförtjänt på en av grannarnas trådlösa bredband; bredvid mig sitter Felix, ett sympatiskt litet väsen som dock redan gjort mina allergibesvär påminda.
På flygplatsen imorse upptäckte jag att jag hade glömt min ipod hemma så jag fick starta datorn för kunna lyssna på Caravan of Love av Isley Jasper Isley en sista gång innan avgång. Annars tror jag att jag har fått med mig det mesta.

Har passat på att skaffa ett tyskt nummer så vill någon något så prova på +49(0)163-7562627.
Dessvärre tar "Blauworld - the call home SIM":s internationella ambitioner slut med sloganen så varken manualen eller hemsidan innehåller ett ord på engelska och jag har inte lyckats aktivera simkortet än.

Snart ska jag ut och försöka hitta ett öppet apotek och köpa med mig en pizza och en desperado på vägen hem.

Otl Aicher

Fem dagar innan avfärd anlände min München 1972-poster.
Ytterligare några av affischerna finns här, personligen hade jag helst velat ha rodden och cyklingen också. Den är stor som en genomsnittlig dvärg (841 mm × 1 189 mm) och lär få stå bredvid jordgloben på hyllan för dyra saker som jag inte har användning för det kommande halvåret.

Onomatopoesi

Under det senaste året har jag sporadiskt skrivit dikter under pseudonymen Onomatopoeten. Mitt senaste, och kanske starkaste, alster är blott en korrekturläsning från att vara klar. Arbetstiteln är "Genuensis ergo mercator, Ælling" och vi får här följa en ankunges existens och brokiga intryck från dess explosionsartade födsel ur ett kreverande äggskal till de sista, fruktlösa vingtagen i en ansträngning att undfly en oundviklig död. Det är en historia på ytan påfallande tragisk, men ändå banal nog för både dig och mig att känna igen oss i. Det är vidare en allegorisk berättelse, men i motsats till Aisopos verk är sensmoralen här både oetisk och ekivok. Här har ni den:

Knack, kras, krasch.
Plopp.
Pang, dunk, duns.
Pip.
Pip, pip. Wrooom. Kvack! Smack.
pip.

Boom Boom Chi Boom Boom

Nya tider stundar. Måhända kommer ni kunna läsa om dem här; måhända kommer ni inte kunna läsa något alls.