Oktoberfest

I lördags upptäckte jag att de slagit upp ett 700 m² stort trähus mitt på Alexanderplatz för att fira en lightversion av Oktoberfest. Jag och Annika från min skola gick dit för att insupa denna fulkulturens poppers.
Redan klockan nio var det fullt och feta "män som inte dansar" hoppade på långborden och skrek med i varje låttext. Musiken utgjordes av schlager, dansbandstrance, Dj Ötzi och Dschingis Kahn; gott så! Vi satt och drack enlitersöl och flackade med blicken mellan människorna som dansade, skalliga, låghalta männ som satt i baren och klämde amasonliknande kvinnor på brösten, och de åldrade paren som höll om varandra eller dansade tryckare. Det är något befriande med att se medelålders människor man inte känner bete sig som om de vore fjorton igen. Annars händer det mest på släktträffar och då står för mycket värdighet och förtroende på spel för att man ska kunna uppskatta det. Fantastisk tillställning hursomhelst och jag hatar mig själv för att jag inte tog med kameran.
Det näst största terroristattacken i Tysklands historia (efter Münchenmassakern) inträffade för övrigt under oktoberfest 1980. En 21-årig högerextremist sprängde ihjäl tretton personer, inklusive sig själv, och skadade ytterligare 200. Det är lite som att välja bigbrother-deltagarnas barturné som terroristmål i Sverige.
Sen drog vi vidare till Bang Bang Club som till en början var dödare än Raul Julia på premiärdagen för Street Fighter. Till slut blev stället packat, men eftersom dj:n konsekvent vägrade spela låtar som var äldre är två år så stack vi. Istället mötte vi upp Amanda och Emma och ytterligare några svenskar på White Trash Fast Food som var det bästa stället jag varit på hittills i den här stan (det är svårt att inte älska ett ställe som spelar Mother med Danzig på primetime en lördagskväll). Blandad musik - oldies, electroniskt, indie mestadels - och inredning och, skönt nog, mil från technoloopar och elverk.